Horace of the Week, v. 52
Dessa kloka ord uttalades av herr Engdahl vid Svenska Akademiens högtidssammankomst:
"När journalister frågar mig i vilken riktning jag har försökt förnya och utveckla verksamheten under min tid som sekreterare, brukar jag svara att man inte kan tillämpa denna vedervärdiga managementjargong på en inrättning som Svenska Akademien. Sysslar man med språket och litteraturen, lär man sig att utveckling är ett struntord, ungefär som kompetens. En kompetent människa är en människa som tar fel enligt reglerna, säger Paul Valéry. Det står ingenting i stadgarna om att Akademien skall utvecklas. Möjligen skall den hjälpa språket och litteraturen att utvecklas, i den utsträckning något sådant är möjligt."
Horace of the Week, v. 51
Det är synd att han skall avgå. Men samtidigt har det varit synd att inte kunnat läsa någon nypublicerad större text signerad Horace Engdahl de tio senaste åren. Här i Mellanrummet skall emellertid herr Horace ihärdigt hedras som ständig sekreterare. Vi förstår nämligen innebörden av begreppet ständig och genomskådar tillträdande herr Englunds marionettdockeuppdrag. I sann putiansk anda har herr Engdahl nu sett till att svenska folket både får äta kakan och behålla den, som det så vackert brukar heta. Från stol nr 17 kommer således också i framtiden besluten att fattas, dock utan det begränsade svängrumet i offentligehten som konsekvens.
Det var bättre förr
Ja det var det.
Postmodernt dravel
Känns som jag nu fick ett outgrundligt sug efter att skriva en alldeles spontan dikt, tillägnad dig. Detta trots att jag för länge sedan kommit till insikt om att det är fullkomligt onödigt att skriva just dikter. Det finns helt enkelt ingenting av värde i detta uttryckssätt. Och trots att du nog gärna vill tro något annat kan jag bara säga dig att tyvärr, all denna tid som genom åren lagts ned på diktskrivande och dylikt har varit förgäves, bortkastat. Det enda man kan göra är att svära: DET FINNS INGA JÄVLA IDEAL! DET FINNS INGEN JÄVLA SKÖNHET! Allt är obeständigt, sönderfallande, något annat. Allt är ingenting. Lika lite som jag är jag, är denna dikt i själva verket denna dikt. Detta är inte min dikt, utan din och alla andras. Dessa ord är inte mina ord, de betyder inget, är inte en del av ett språk. Dessa ord är inte dessa ord, språket säger ord men inte dessa ord. Språk är ett ord men ordet är inte en del av ett språk. Det finns inte ens en ynka liten språklig nyans i ordet språk, och ordet ord tycks kanske vid en första anblick vara ett ord, men inte ordet ord, utan något kringliggande. Blev det invecklat? Ja, det är invecklat. Vad orden i själva verket betyder finns att söka i andra ord, i andra språk, de besitter alltså ingen inre mening, betyder inget i sig själva. Så varför skriver jag då denna dikt? Ja, det kan man naturligtvis fråga sig. Och egentligen är det nog bara du som kan svara på det. Här kommer den i alla fall, tillägnad dig:
;
Den tillsynes absoluta dikten: inte ännu påbörjad, inte ännu avslutad, innehållandes allt och ingenting.
TV-mannen
Han ser på TV. Där finns människor. Det är sommar. Äppelträden böjer sig över sina stammar och kastar mörka skuggor över marken. Han ser sig om i rummet. Det är kalt och vitt, har inga möbler. Där finns inget ljus, något skymmer. Det enda som hörs är ett svagt, energilöst brus. Det kommer någonstans inifrån. Han tänker att han går dit och lyssnar, men det tystnar. Han tänker att han är unik, att han bär på en hemlighet. Han tänker att ingen någonsin kan veta vad han tänker. Han tänker att han är, att han existerar. Han känner att han tänker. Mycket märkbart känner han ett sammansatt elektrokemiskt fenomen i en nervtråd, som följer på signalöverföringen hos en synaps. Ja, det är tydligt, otvetydigt tydligt.. Och nu, nu tänker han att han känner detta. Han känner alltså att han existerar, i rummet, i tiden. Han känner att det varken är varmt eller kallt, att han varken är svag eller stark. Han är varken ledsen eller glad, när han långsamt glider längre ifrån sig, skingras och försvinner i en ljudlös... ALLT ÄR VITT.
Seneca om livslyckan och pöbeln
När den stoiske tänkaren Seneca reflekterar kring hur det är att vara människa blir det genast väldigt underhållande. Följande har han exempelvis att säga om lyckan:
När det är fråga om, vari livslyckan består, så går det icke an att svara på samma sätt som vid senatsomröstningar, när discessus användes: "På denna sida synes majoriteten befinna sig." Ty den större delen är i sådana fall den sämre. Det är icke så väl i vår mänskliga värld, att det bästa behagar de flesta. Den stora hopens bifall är snarare ett bevis på en dålig sak. Man bör alltså fråga sig, vad som är bäst att göra, icke vad som vanligast göres; vad som sätter oss i besittning av ett evigt väl, icke vad som gillas av pöbeln, sanningens sämste uttolkare. Och till pöbeln räknar jag ej mindre sådana, som bära purpur och ärekransar, än folk som gå i arbetsdräkten. Jag fäster mig icke vid färgen på de kläder, som hölja stofthyddan; det är icke mina ögons vittnesbörd, som för mig avgör en människas värde, jag har ett bättre och säkrare ljus, varigenom jag kan skilja det sanna från det falska. Det andliga värdet kan blott andens öga skåda. Om denne en gång får något andrum, så att han får gå in i sig själv, så skall han förvisso tvinga sig själv att bekänna sanningen och säga: "Allt vad jag hittills gjort, skulle jag vilja ha ogjort; när jag tänker efter allt vad jag sagt, har jag anledning att avundas de stumma; allt vad jag har önskat, tycker jag icke vara bättre än de värsta förbannelser, som en ovän kunnat utösa över mitt huvud; och vad jag fruktat - gode gudar, huru mycket oskadligare har icke det varit, än vad jag i min dårskap eftersträvat! Med många människor har jag levat i ovänskap och jag har från hat återkommit till vänskap (om det verkligen kan finnas någon sådan mellan fördärvade människor); men till mig själv har jag aldrig varit någon vän. Jag har nedlagt all möda på att höja mig över mängden och göra mig bemärkt genom någon särskild talang. Men vad har jag därigenom vunnit, annat än utsatt mig för avundens pilar, och visat illviljan, var den kunde finna en sårbar punkt? Giv akt på dem, som prisa din talarkonst, som göra honnör för din rikedom, som tala smickrande om din älskvärdhet, som upphöja din makt! Alla äro de dina fiender, eller - vilket kommer på ett ut - kunna bli det vid lämpligt tillfälle. Så många beundrare du har, lika många avundsmän har du. Nej, jag vill hellre söka något, som jag blott kan skylta med. Dessa ting, som allmänt beskådas, inför vilka man stannar, vilka den ene beundrande utpekar för den andre, de glänsa blott på ytan, men invärtes äro de eländiga."
Kanske det ja
Democracy
There's no escape.
The big pricks are out.
They'll fuck everything in sight.
Watch your back.
Harold Pinter, Februrary 2003
Ling-Ling...
- Hämtat från www.ubu.com/outsiders
Kafkas simning
Den 2 augusti 1914, i samband med första världskrigets utbrott, skriver Kafka i sin dagbok: "Tyskland har förklarat Ryssland krig. - På eftermiddagen till badplatsen vid Moldau." Det sympatiska i detta.
Är språket övervärderat?
Ibland glömmer man bort att man kan skriva, att man bör skriva, att skriva är det enda som gäller. Livet handlar nämligen i mångt och mycket om att komma fram till saker och ting, och detta kan man bara göra genom att använda sig av språket. Ett liv utan ett enda framsteg är, om jag nu tillåts vara uppriktig, både häpnadsväckande konventionellt och synnerligen bortkastat. Visserligen kan man naturligtvis fråga sig om ett konventionellt liv verkligen är så illa. Men jo, jag är nog beredd att hävda det trots allt. Utveckling kräver utmaning. Men är då språket det bästa verktyget vi har för att överbrygga det allmängiltiga (och inte sällan slätstrukna), eller finns det andra vägar att gå? Nietzsche var exempelvis ytterst skeptisk till alla tafatta ansatser bland skribenter att försöka skriva sig ur de mänskliga existensvillkoren. Han ville få människan att flytta sin förmåga från det diskursiva tänkandet (Logos) till handlingen (Praxis). Orden begränsar oss, menade han, de hindrar oss från att ge uttryck åt vårt allra innersta. För vad finns kvar, om det verkligen förhåller sig så, som Nietzsche skriver, att "vi i varje ögonblick endast [har] de tankar för vilka de ord finns till hands, som på ett ungefär kan uttrycka dem"? Om detta stämmer, är det då med andra ord inte redan kört? Skulle inte detta betyda slutet för den inomspråkliga revolten? Och alternativet, att sluta upp med att försöka komma fram till saker och ting med hjälp av förnuftet (och därmed även språket), och istället bara rent instinktivt handla, skulle inte det leda till en oerhört planlös och primitiv tillvaro, en tillvaro helt utan hopp? En sådan resignation har jag faktiskt mycket svårt för att acceptera.
Ingmar Bergman skall leva vidare
Ingmar Bergman lämnade oss i dag. Han blev 89 år gammal. I kväll bör alla ta sig tid att se något / några utav hans verk. Mannen måste hyllas!
En vilja av stål... Till vilken nytta?
Den som läser detta inlägg får ursäkta den eventuella chock som följer. Håll barnen borta! Jag kan bara inte sluta förundras, ja rent av fascineras, av den enorma viljeakt som ligger bakom det vi ser på bilden nedan. Denna man ville inte bara ta livet av sig själv, han ville något mer, något som befinner sig bortom de flestas fattningsförmåga. Men vad? Och av vilken anledning? Skulle dödens värde i något avseende vara beroende av sättet den inträffar på? Knappast. När livet väl gått mot sitt slut raderas alla ens handlingar ut och försvinner med mörkret som lägger sig. Som död finns ingenting mer att vinna. Mannen på bilden utgör således ett ypperligt exempel på vilka radikalt förnuftsvidriga villfarelser det mänskliga sinnet tidvis förmår fabricera. Det hela är evinnerligt tragiskt. Han visste helt enkelt inte bättre.
Horace of the week, v. 23
"En intellektuell är definitionsmässigt en stridbar person. Det är inte jag. Min naturliga impuls är snarare att ignorera den mänskliga dårskapen."
- Aftonbladet
Becketts enrading
Magnus Hedlund tog 1967 på sig uppgiften att översätta Samuel Becketts dikter till svenska. Det blev en svårare uppgift än han från början hade trott, och efter att boken tryckts började han hitta fler och fler fel i sina tolkningar. Nästan 40 år senare läser jag i efterordet till den nya svenska delfinpocketutgåvan: "Successivt började jag revidera den publicerade texten. Den lilla blå volymen fylldes med strykningar, anteckningar och instuckna lappar. Nu, över trettio år senare, tycker jag mig vara i det närmaste klar." Det slår mig vilken obehaglig och potentiellt kallsvettsframbringande överraskning Hedlund måste fått, när det i samband med att den nya utgåvan skall gå i tryck helt plötsligt dyker upp en alldeles ny, tidigare okänd dikt av Beckett. Dikten i fråga var en enrading som publicerades 1981 i en fransk antologi av begränsad upplaga. Jag låter den dikten få avsluta kvällens aktiviteter:
away dream all away
away dream all away
Vi stannar här...
Nu,
just i detta ögonblick,
vecklar jag ut sekunden
och visar upp dess ömtåliga innehåll
för dig.
