Det var bättre förr

Ja det var det.

Postmodernt dravel


Känns som jag nu fick ett outgrundligt sug efter att skriva en alldeles spontan dikt, tillägnad dig. Detta trots att jag för länge sedan kommit till insikt om att det är fullkomligt onödigt att skriva just dikter. Det finns helt enkelt ingenting av värde i detta uttryckssätt. Och trots att du nog gärna vill tro något annat kan jag bara säga dig att tyvärr, all denna tid som genom åren lagts ned på diktskrivande och dylikt har varit förgäves, bortkastat. Det enda man kan göra är att svära: DET FINNS INGA JÄVLA IDEAL! DET FINNS INGEN JÄVLA SKÖNHET! Allt är obeständigt, sönderfallande, något annat. Allt är ingenting. Lika lite som jag är jag, är denna dikt i själva verket denna dikt. Detta är inte min dikt, utan din och alla andras. Dessa ord är inte mina ord, de betyder inget, är inte en del av ett språk. Dessa ord är inte dessa ord, språket säger ord men inte dessa ord. Språk är ett ord men ordet är inte en del av ett språk. Det finns inte ens en ynka liten språklig nyans i ordet språk, och ordet ord tycks kanske vid en första anblick vara ett ord, men inte ordet ord, utan något kringliggande. Blev det invecklat? Ja, det är invecklat. Vad orden i själva verket betyder finns att söka i andra ord, i andra språk, de besitter alltså ingen inre mening, betyder inget i sig själva. Så varför skriver jag då denna dikt? Ja, det kan man naturligtvis fråga sig. Och egentligen är det nog bara du som kan svara på det. Här kommer den i alla fall, tillägnad dig:

;

Den tillsynes absoluta dikten: inte ännu påbörjad, inte ännu avslutad, innehållandes allt och ingenting.




TV-mannen


Han ser på TV. Där finns människor. Det är sommar. Äppelträden böjer sig över sina stammar och kastar mörka skuggor över marken. Han ser sig om i rummet. Det är kalt och vitt, har inga möbler. Där finns inget ljus, något skymmer. Det enda som hörs är ett svagt, energilöst brus. Det kommer någonstans inifrån. Han tänker att han går dit och lyssnar, men det tystnar. Han tänker att han är unik, att han bär på en hemlighet. Han tänker att ingen någonsin kan veta vad han tänker. Han tänker att han är, att han existerar. Han känner att han tänker. Mycket märkbart känner han ett sammansatt elektrokemiskt fenomen i en nervtråd, som följer på signalöverföringen hos en synaps. Ja, det är tydligt, otvetydigt tydligt.. Och nu, nu tänker han att han känner detta. Han känner alltså att han existerar, i rummet, i tiden. Han känner att det varken är varmt eller kallt, att han varken är svag eller stark. Han är varken ledsen eller glad, när han långsamt glider längre ifrån sig, skingras och försvinner i en ljudlös... ALLT ÄR VITT.





Seneca om livslyckan och pöbeln


140501-29

När den stoiske tänkaren Seneca reflekterar kring hur det är att vara människa blir det genast väldigt underhållande. Följande har han exempelvis att säga om lyckan:

När det är fråga om, vari livslyckan består, så går det icke an att svara på samma sätt som vid senatsomröstningar, när discessus användes: "På denna sida synes majoriteten befinna sig." Ty den större delen är i sådana fall den sämre. Det är icke så väl i vår mänskliga värld, att det bästa behagar de flesta. Den stora hopens bifall är snarare ett bevis på en dålig sak. Man bör alltså fråga sig, vad som är bäst att göra, icke vad som vanligast göres; vad som sätter oss i besittning av ett evigt väl, icke vad som gillas av pöbeln, sanningens sämste uttolkare. Och till pöbeln räknar jag ej mindre sådana, som bära purpur och ärekransar, än folk som gå i arbetsdräkten. Jag fäster mig icke vid färgen på de kläder, som hölja stofthyddan; det är icke mina ögons vittnesbörd, som för mig avgör en människas värde, jag har ett bättre och säkrare ljus, varigenom jag kan skilja det sanna från det falska. Det andliga värdet kan blott andens öga skåda. Om denne en gång får något andrum, så att han får gå in i sig själv, så skall han förvisso tvinga sig själv att bekänna sanningen och säga: "Allt vad jag hittills gjort, skulle jag vilja ha ogjort; när jag tänker efter allt vad jag sagt, har jag anledning att avundas de stumma; allt vad jag har önskat, tycker jag icke vara bättre än de värsta förbannelser, som en ovän kunnat utösa över mitt huvud; och vad jag fruktat - gode gudar, huru mycket oskadligare har icke det varit, än vad jag i min dårskap eftersträvat! Med många människor har jag levat i ovänskap och jag har från hat återkommit till vänskap (om det verkligen kan finnas någon sådan mellan fördärvade människor); men till mig själv har jag aldrig varit någon vän. Jag har nedlagt all möda på att höja mig över mängden och göra mig bemärkt genom någon särskild talang. Men vad har jag därigenom vunnit, annat än utsatt mig för avundens pilar, och visat illviljan, var den kunde finna en sårbar punkt? Giv akt på dem, som prisa din talarkonst, som göra honnör för din rikedom, som tala smickrande om din älskvärdhet, som upphöja din makt! Alla äro de dina fiender, eller - vilket kommer på ett ut - kunna bli det vid lämpligt tillfälle. Så många beundrare du har, lika många avundsmän har du. Nej, jag vill hellre söka något, som jag blott kan skylta med. Dessa ting, som allmänt beskådas, inför vilka man stannar, vilka den ene beundrande utpekar för den andre, de glänsa blott på ytan, men invärtes äro de eländiga."


Kanske det ja

140501-28

Democracy

There's no escape.
The big pricks are out.
They'll fuck everything in sight.
Watch your back.

Harold Pinter, Februrary 2003



Ling-Ling...


140501-27

                                   
 - Hämtat från www.ubu.com/outsiders



Kafkas simning


Den 2 augusti 1914, i samband med första världskrigets utbrott, skriver Kafka i sin dagbok: "Tyskland har förklarat Ryssland krig. - På eftermiddagen till badplatsen vid Moldau." Det sympatiska i detta.



Vi stannar här...


140501-16

Nu,
just i detta ögonblick,
vecklar jag ut sekunden
och visar upp dess ömtåliga innehåll
för dig.


En känsla av nu

”AH! AH!” Nej, min röst mår sällan bra. Den liksom skälver. Men när hon talade, vill jag minnas, fylldes rummet alltid med en sällsamt inbjudande doft av förlägen sötma och rådvill distans – om nu distans är något man kan dofta sig till vill säga. Vem var hon? Och var kom hon ifrån? Det kunde jag inte riktigt svara på. Hon var ett semikolon, placerat någonstans i mitten. Hon var kött och blod i kropp, en evigt fattad tanke (om) ett avtryck i snön där hon tidigare legat. Hon var förkroppsligad frånvaro i sin mest fromma och förföriska form. Och jag avskydde henne för detta.

– Att revidera minnen –

Det tidigare omtalade inträffade på den tid jag hade tid att tänka. För det måste man, ha tid för att kunna tänka alltså. Nu för tiden känns emellertid både tidsbegreppet och tankarna tragiskt tidstypiskt tudelade och avlägsna. NU, I DETTA ÖGONBLICK. För det förhåller sig väl på det viset; ögonblicket kan väl fortfarande beskrivas med det i många avseenden alldeles utmärkta uttrycket nu? Eller anses ögonblicket vara starkare, på något vis mera konkret än nu? Skulle nu kanske även kunna innebära tidigare idag, i år, eller varför inte i morgon? En sanning är emellertid orubblig: alla nuar vi oss genom tillvarons ivrigt uppochnedkäftande käft – nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu – som koffeinstinna ånglok ständigt på väg till nästa spontana kärleksmöte i väntrummet på folktandvården eller i spelbutikens lyckligt oförvägna inlämningskö.

Detta är den eviga striden. Och kvinnan flyter, fortfarande.