Är språket övervärderat?


Ibland glömmer man bort att man kan skriva, att man bör skriva, att skriva är det enda som gäller. Livet handlar nämligen i mångt och mycket om att komma fram till saker och ting, och detta kan man bara göra genom att använda sig av språket. Ett liv utan ett enda framsteg är, om jag nu tillåts vara uppriktig, både häpnadsväckande konventionellt och synnerligen bortkastat. Visserligen kan man naturligtvis fråga sig om ett konventionellt liv verkligen är så illa. Men jo, jag är nog beredd att hävda det trots allt. Utveckling kräver utmaning. Men är då språket det bästa verktyget vi har för att överbrygga det allmängiltiga (och inte sällan slätstrukna), eller finns det andra vägar att gå? Nietzsche var exempelvis ytterst skeptisk till alla tafatta ansatser bland skribenter att försöka skriva sig ur de mänskliga existensvillkoren. Han ville få människan att flytta sin förmåga från det diskursiva tänkandet (Logos) till handlingen (Praxis). Orden begränsar oss, menade han, de hindrar oss från att ge uttryck åt vårt allra innersta. För vad finns kvar, om det verkligen förhåller sig så, som Nietzsche skriver, att "vi i varje ögonblick endast [har] de tankar för vilka de ord finns till hands, som på ett ungefär kan uttrycka dem"? Om detta stämmer, är det då med andra ord inte redan kört? Skulle inte detta betyda slutet för den inomspråkliga revolten? Och alternativet, att sluta upp med att försöka komma fram till saker och ting med hjälp av förnuftet (och därmed även språket), och istället bara rent instinktivt handla, skulle inte det leda till en oerhört planlös och primitiv tillvaro, en tillvaro helt utan hopp? En sådan resignation har jag faktiskt mycket svårt för att acceptera.



En vilja av stål... Till vilken nytta?


Den som läser detta inlägg får ursäkta den eventuella chock som följer. Håll barnen borta! Jag kan bara inte sluta förundras, ja rent av fascineras, av den enorma viljeakt som ligger bakom det vi ser på bilden nedan. Denna man ville inte bara ta livet av sig själv, han ville något mer, något som befinner sig bortom de flestas fattningsförmåga. Men vad? Och av vilken anledning? Skulle dödens värde i något avseende vara beroende av sättet den inträffar på? Knappast. När livet väl gått mot sitt slut raderas alla ens handlingar ut och försvinner med mörkret som lägger sig. Som död finns ingenting mer att vinna. Mannen på bilden utgör således ett ypperligt exempel på vilka radikalt förnuftsvidriga villfarelser det mänskliga sinnet tidvis förmår fabricera. Det hela är evinnerligt tragiskt. Han visste helt enkelt inte bättre.


image25

Ett antagande


Jag antar att den person som konstigt nog sökt sig till denna internetadress varken har något grepp om sig själv eller sin omgivning. Och att påstå att jag inte för tillfället befinner mig i en liknande situation skulle bara vara hyckleri. Men någon gång kommer hundarna störta till marken och slås i spillror mot asfalten. En glödlampa (40 Watt) kommer slutligen att lysa upp hela min tvåa. Jag säger vägen till målet är inte något annat än vägen. Målet finns, också vägen, oberoende av vad andra säger.



Varför väljer vi sida?


140501-12

Jag satt nyss och tittade på Göran Rosenbergs debattprogram på Tv4. Ämnet för kvällen var det svenska språket. Ska vi försöka bevara våra språkliga traditioner och göra svenskan till vårt officiella huvudspråk, eller ska vi ta ett steg åt sidan och försynt titta på när det sakta men säkert tynar bort ute i internetrymden? Olyckligtvis missade jag den första kvartens diskussioner, men slutsatsen jag drar av de övriga 45 minuterna är att Ebba Witt-Brattsröm är en mycket klok individ och att Fredrik Lindström är nästan omänskligt snabb i trakterna kring hakpartiet. Varför litar jag då mer på Ebba än på de övriga tre personerna vid bordet för debatten? Tanken på att jag skulle kunna skapa mig en egen (berättigad) uppfattning om det svenska språkets framtid genom att se en 45 minuter lång (inkluderat reklamavbrott!) Tv-debatt är ju som ni förstår helt uteslutet. För att kunna ha en åsikt måste man också vara mer eller mindre beläst på ämnet för diskussionen, vilket jag förutsätter att de personer som var på besök hos Rosenberg också är, dock inte jag. Men denna princip verkar, i takt med tidens globaliseringsprocess och ständigt kraftfullare strävan mot den demokratiska utopin, bli en alltmer urvattnad grundregel för kunskap och åsiktsberättigande. Tanken på att vi lever i en tid som lotsas fram i andan av en demokratisk imperialism blir mer och mer påtaglig för varje dag som går. Nu skall man helt plötsligt lyssna på alla, även på de som skaffat sig sina ståndpunkter via Slitz eller Veckorevyn. Nu är allas ord lika mycket värda, och det spelar tydligen ingen roll, vid exempelvis en diskussion om Georges Batailles särpräglade estetik, om man är professor i litteraturvetenskap eller inte.

Men för att nu återgå till ämnet för detta blogginlägg (varför skakar jag av pinsamhet varje gång jag inser att det är i en blogg jag skriver?). Varför har jag större förtroende för Ebba Witt-Brattsröms ord än för de övrigas? Detta trots att jag vet att jag i detta sammanhang, därför att jag inte anser mig vara tillräckligt kunnig på ämnet för dikussionen, inte borde värdera någons argument högre än någon annans. Men ändå sker alltså detta. Varför? Varför vill jag instinktivt, så fort det råder meningsskiljaktigheter, ställa mig på den enes eller den andres sida, för att så att säga passivt kunna delta i debatten? Om någon skulle få för sig att fråga vad jag tycker skulle jag naturligtvis låta förnuftet få tala och svara något i stil med: "vet inte, är för dåligt insatt". Men likväl kan jag inte förneka den svaga klangen av en djupt rotad röst som i mitt undermedvetna redan valt sida, den viskar: "Ebba! Ebba! Ebba!". Vad är detta? Vad handlar det om? Finns det någon slags urmänsklig drift som tvingar oss att antingen ställa oss för eller emot så fort det börjar hetta till och sker ett åsiktsutbyte? Trots att jag alltså är fullständigt medveten om att jag helt och hållet borde ställa mig utanför och bara objektivt granska och insuga debattens alla röster, finns där ändå en inre, okontrollerbar instinkt som vill någonting annat, som eggar mig till att ställa mig bakom den enes eller andres åsikter. Det kan finnas stor anledning att närmare fundera kring detta underliga fenomen. Inte minst med tanke på demokratins utveckling.




Upphovsmannens anonymitet


Den senaste tiden har det slagit mig att allt fler väljer att publicera sina texter anonymt eller under ett annat namn än sitt faktiska. Detta är ett vanligt förekommande fenomen bland annat inom bloggskrivandet, och samtidigt väljer fler och fler etablerade författare att publicera sina texter under ett pseudonym. Detta är förvisso inte någonting unikt för vår tid, utan det har i princip alltid funnits författare som av olika orsaker tvingats hemligstämpla sina verk. Oftast har det varit av politiska eller religiösa skäl, men det har även funnits de som helt enkelt tyckt att det de skrivit inte håller måttet, och därför, ja, man kan kalla det av pinsamhetsskäl, valt att inte publicera texterna under sitt egentliga namn.

Under den gustavianska tiden, och före den, lämnades en stor del av de dikter som publicerades i tidskrifter och antologier osignerade. Nu, i vår postromantiska samtid, är tvärtom detta en aningen svår tanke att förlika sig med. Vi lägger nu oerhört stor vikt vid att kunna knyta det skriva ordet till en individ (ett författarskap om man så vill) för att i texten kunna avläsa ett temperament, en intention, för att kunna söka i orden efter en skapande, subjektiv stämma. Men gustavianerna räknade tydligen inte tanken på upphovsmannen som någon nödvändig eller väsentlig del av textupplevelsen. Ett jag framträder förvisso i deras texter, men i detta jag skulle läsaren ha frihet att se vem som helst.

140501-6

Jag tycker mig nu, framförallt bland alla dessa "cyberskribenter", ana en liknande tendens att vilja avsubjektivera det skrivna ordet. Den allra vanligaste metoden att dölja sin identitet i internetrymden är att skriva under ett så kallat "cyberjag". Verklighetens Bert Andersson kan då, inom den tid det tar att klicka några gånger på sin mus, snabbt transformeras till "Mr. B", "Berra 52", "Madman Bert", eller rent av till en av sina favoritsuperhjältar, "Bertman", för att sedan lika snabbt återgå till sin vardagliga identitet. Det är ett synnerligen märkligt fenomen, och jag kan inte, hur mycket psykoanalytiker jag än försöker vara, lista ut vad allt detta beror på och tjänar till. Kanske handlar det helt enkelt bara om en rädsla hos skribenterna att avslöja vem som döljer sig bakom det skrivna. Kanske handlar det om självförtroende, eller om att det finns någon sorts upplyftande, känslobaserad dimension i att för en gångs skull slippa vara sig själv och istället få vara den man verkligen vill. Det anmärkningsvärda i detta, och i viss mån även skrämmande, är, tror jag, att många förmodligen är mer sig sjäva i sin så kallade nätidentitet än i sin reella (det kan definitivt diskuteras hur pass legitimt det är att använda sig av ett så frekvent utnött uttryck som att "vara sig själv". För hur är man egentligen sig sjäv? Vad innefattar det att vara sig själv? jag är inte säker, och jag tror inte någon annan är det heller). Viktigt att påpeka är dock att jag nu självfallet inte endast talar om bloggskrivandet, utan samma sak gäller även för allehanda diskussionsforum, gästböcker, e-post, chat, m.m. Och självklart är det inte så att alla som är ute och surfar på nätet sysslar med dessa hemlighetsmakerier. Jag säger inte heller att det är något fel i att ibland vilja vara någon annan. Framförallt inte när den gode Bert på femtiotvå vårar, mitt i sitt porrsurfandes euforiska hetta, väljer att kalla sig för "Bertman" istället för "Bert Andersson, Nacka"- då förstår jag helt plötsligt vad detta namnbyte syftar till. Men frågan som uppstår ur dessa iakttagelser kan likväl inte förnekas: Vad för en besynnerlig intention ligger bakom alla dessa sagoidentiteter och fantasinamn som dagligen möter oss på våra dataskärmar? Varför denna ängslan? Ja, jag vet som sagt inte. Hursomhelst är det ju knappast så att dagens "bloggare" skriver under samma regeltvång och höglitterära stilideal som de gustavianska diktarna gjorde, och kanske är detta trots allt den huvudsakliga orsaken till varför så många tvingas gömma sig bakom sina ord.

De flesta har nog vid det här laget uppmärksammat att också Mellanrummets språkrör kan räknas in bland en av dessa märkliga figurer som ingenting heter. Men till skillnad från "Bertman" föredrar jag att vara anonym, helt och hållet, namnlös. Dock ligger det förhoppningsvis en helt annan orsak till grund för detta än det gör för Bert.