Mellanrummet

Jag satt nyss och tittade på Göran Rosenbergs debattprogram på Tv4. Ämnet för kvällen var det svenska språket. Ska vi försöka bevara våra språkliga traditioner och göra svenskan till vårt officiella huvudspråk, eller ska vi ta ett steg åt sidan och försynt titta på när det sakta men säkert tynar bort ute i internetrymden? Olyckligtvis missade jag den första kvartens diskussioner, men slutsatsen jag drar av de övriga 45 minuterna är att Ebba Witt-Brattsröm är en mycket klok individ och att Fredrik Lindström är nästan omänskligt snabb i trakterna kring hakpartiet. Varför litar jag då mer på Ebba än på de övriga tre personerna vid bordet för debatten? Tanken på att jag skulle kunna skapa mig en egen (berättigad) uppfattning om det svenska språkets framtid genom att se en 45 minuter lång (inkluderat reklamavbrott!) Tv-debatt är ju som ni förstår helt uteslutet. För att kunna ha en åsikt måste man också vara mer eller mindre beläst på ämnet för diskussionen, vilket jag förutsätter att de personer som var på besök hos Rosenberg också är, dock inte jag. Men denna princip verkar, i takt med tidens globaliseringsprocess och ständigt kraftfullare strävan mot den demokratiska utopin, bli en alltmer urvattnad grundregel för kunskap och åsiktsberättigande. Tanken på att vi lever i en tid som lotsas fram i andan av en demokratisk imperialism blir mer och mer påtaglig för varje dag som går. Nu skall man helt plötsligt lyssna på alla, även på de som skaffat sig sina ståndpunkter via Slitz eller Veckorevyn. Nu är allas ord lika mycket värda, och det spelar tydligen ingen roll, vid exempelvis en diskussion om Georges Batailles särpräglade estetik, om man är professor i litteraturvetenskap eller inte.

Men för att nu återgå till ämnet för detta blogginlägg (varför skakar jag av pinsamhet varje gång jag inser att det är i en blogg jag skriver?). Varför har jag större förtroende för Ebba Witt-Brattsröms ord än för de övrigas? Detta trots att jag vet att jag i detta sammanhang, därför att jag inte anser mig vara tillräckligt kunnig på ämnet för dikussionen, inte borde värdera någons argument högre än någon annans. Men ändå sker alltså detta. Varför? Varför vill jag instinktivt, så fort det råder meningsskiljaktigheter, ställa mig på den enes eller den andres sida, för att så att säga passivt kunna delta i debatten? Om någon skulle få för sig att fråga vad jag tycker skulle jag naturligtvis låta förnuftet få tala och svara något i stil med: "vet inte, är för dåligt insatt". Men likväl kan jag inte förneka den svaga klangen av en djupt rotad röst som i mitt undermedvetna redan valt sida, den viskar: "Ebba! Ebba! Ebba!". Vad är detta? Vad handlar det om? Finns det någon slags urmänsklig drift som tvingar oss att antingen ställa oss för eller emot så fort det börjar hetta till och sker ett åsiktsutbyte? Trots att jag alltså är fullständigt medveten om att jag helt och hållet borde ställa mig utanför och bara objektivt granska och insuga debattens alla röster, finns där ändå en inre, okontrollerbar instinkt som vill någonting annat, som eggar mig till att ställa mig bakom den enes eller andres åsikter. Det kan finnas stor anledning att närmare fundera kring detta underliga fenomen. Inte minst med tanke på demokratins utveckling.