Mellanrummet

Ibland glömmer man bort att man kan skriva, att man bör skriva, att skriva är det enda som gäller. Livet handlar nämligen i mångt och mycket om att komma fram till saker och ting, och detta kan man bara göra genom att använda sig av språket. Ett liv utan ett enda framsteg är, om jag nu tillåts vara uppriktig, både häpnadsväckande konventionellt och synnerligen bortkastat. Visserligen kan man naturligtvis fråga sig om ett konventionellt liv verkligen är så illa. Men jo, jag är nog beredd att hävda det trots allt. Utveckling kräver utmaning. Men är då språket det bästa verktyget vi har för att överbrygga det allmängiltiga (och inte sällan slätstrukna), eller finns det andra vägar att gå? Nietzsche var exempelvis ytterst skeptisk till alla tafatta ansatser bland skribenter att försöka skriva sig ur de mänskliga existensvillkoren. Han ville få människan att flytta sin förmåga från det diskursiva tänkandet (Logos) till handlingen (Praxis). Orden begränsar oss, menade han, de hindrar oss från att ge uttryck åt vårt allra innersta. För vad finns kvar, om det verkligen förhåller sig så, som Nietzsche skriver, att "vi i varje ögonblick endast [har] de tankar för vilka de ord finns till hands, som på ett ungefär kan uttrycka dem"? Om detta stämmer, är det då med andra ord inte redan kört? Skulle inte detta betyda slutet för den inomspråkliga revolten? Och alternativet, att sluta upp med att försöka komma fram till saker och ting med hjälp av förnuftet (och därmed även språket), och istället bara rent instinktivt handla, skulle inte det leda till en oerhört planlös och primitiv tillvaro, en tillvaro helt utan hopp? En sådan resignation har jag faktiskt mycket svårt för att acceptera.