Mellanrummet

Känns som jag nu fick ett outgrundligt sug efter att skriva en alldeles spontan dikt, tillägnad dig. Detta trots att jag för länge sedan kommit till insikt om att det är fullkomligt onödigt att skriva just dikter. Det finns helt enkelt ingenting av värde i detta uttryckssätt. Och trots att du nog gärna vill tro något annat kan jag bara säga dig att tyvärr, all denna tid som genom åren lagts ned på diktskrivande och dylikt har varit förgäves, bortkastat. Det enda man kan göra är att svära: DET FINNS INGA JÄVLA IDEAL! DET FINNS INGEN JÄVLA SKÖNHET! Allt är obeständigt, sönderfallande, något annat. Allt är ingenting. Lika lite som jag är jag, är denna dikt i själva verket denna dikt. Detta är inte min dikt, utan din och alla andras. Dessa ord är inte mina ord, de betyder inget, är inte en del av ett språk. Dessa ord är inte dessa ord, språket säger ord men inte dessa ord. Språk är ett ord men ordet är inte en del av ett språk. Det finns inte ens en ynka liten språklig nyans i ordet språk, och ordet ord tycks kanske vid en första anblick vara ett ord, men inte ordet ord, utan något kringliggande. Blev det invecklat? Ja, det är invecklat. Vad orden i själva verket betyder finns att söka i andra ord, i andra språk, de besitter alltså ingen inre mening, betyder inget i sig själva. Så varför skriver jag då denna dikt? Ja, det kan man naturligtvis fråga sig. Och egentligen är det nog bara du som kan svara på det. Här kommer den i alla fall, tillägnad dig:

;

Den tillsynes absoluta dikten: inte ännu påbörjad, inte ännu avslutad, innehållandes allt och ingenting.