TV-mannen


Han ser på TV. Där finns människor. Det är sommar. Äppelträden böjer sig över sina stammar och kastar mörka skuggor över marken. Han ser sig om i rummet. Det är kalt och vitt, har inga möbler. Där finns inget ljus, något skymmer. Det enda som hörs är ett svagt, energilöst brus. Det kommer någonstans inifrån. Han tänker att han går dit och lyssnar, men det tystnar. Han tänker att han är unik, att han bär på en hemlighet. Han tänker att ingen någonsin kan veta vad han tänker. Han tänker att han är, att han existerar. Han känner att han tänker. Mycket märkbart känner han ett sammansatt elektrokemiskt fenomen i en nervtråd, som följer på signalöverföringen hos en synaps. Ja, det är tydligt, otvetydigt tydligt.. Och nu, nu tänker han att han känner detta. Han känner alltså att han existerar, i rummet, i tiden. Han känner att det varken är varmt eller kallt, att han varken är svag eller stark. Han är varken ledsen eller glad, när han långsamt glider längre ifrån sig, skingras och försvinner i en ljudlös... ALLT ÄR VITT.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback