Mellanrummet

Jag satt nyss och tittade på Göran Rosenbergs debattprogram på Tv4. Ämnet för kvällen var det svenska språket. Ska vi försöka bevara våra språkliga traditioner och göra svenskan till vårt officiella huvudspråk, eller ska vi ta ett steg åt sidan och försynt titta på när det sakta men säkert tynar bort ute i internetrymden? Olyckligtvis missade jag den första kvartens diskussioner, men slutsatsen jag drar av de övriga 45 minuterna är att Ebba Witt-Brattsröm är en mycket klok individ och att Fredrik Lindström är nästan omänskligt snabb i trakterna kring hakpartiet. Varför litar jag då mer på Ebba än på de övriga tre personerna vid bordet för debatten? Tanken på att jag skulle kunna skapa mig en egen (berättigad) uppfattning om det svenska språkets framtid genom att se en 45 minuter lång (inkluderat reklamavbrott!) Tv-debatt är ju som ni förstår helt uteslutet. För att kunna ha en åsikt måste man också vara mer eller mindre beläst på ämnet för diskussionen, vilket jag förutsätter att de personer som var på besök hos Rosenberg också är, dock inte jag. Men denna princip verkar, i takt med tidens globaliseringsprocess och ständigt kraftfullare strävan mot den demokratiska utopin, bli en alltmer urvattnad grundregel för kunskap och åsiktsberättigande. Tanken på att vi lever i en tid som lotsas fram i andan av en demokratisk imperialism blir mer och mer påtaglig för varje dag som går. Nu skall man helt plötsligt lyssna på alla, även på de som skaffat sig sina ståndpunkter via Slitz eller Veckorevyn. Nu är allas ord lika mycket värda, och det spelar tydligen ingen roll, vid exempelvis en diskussion om Georges Batailles särpräglade estetik, om man är professor i litteraturvetenskap eller inte.

Men för att nu återgå till ämnet för detta blogginlägg (varför skakar jag av pinsamhet varje gång jag inser att det är i en blogg jag skriver?). Varför har jag större förtroende för Ebba Witt-Brattsröms ord än för de övrigas? Detta trots att jag vet att jag i detta sammanhang, därför att jag inte anser mig vara tillräckligt kunnig på ämnet för dikussionen, inte borde värdera någons argument högre än någon annans. Men ändå sker alltså detta. Varför? Varför vill jag instinktivt, så fort det råder meningsskiljaktigheter, ställa mig på den enes eller den andres sida, för att så att säga passivt kunna delta i debatten? Om någon skulle få för sig att fråga vad jag tycker skulle jag naturligtvis låta förnuftet få tala och svara något i stil med: "vet inte, är för dåligt insatt". Men likväl kan jag inte förneka den svaga klangen av en djupt rotad röst som i mitt undermedvetna redan valt sida, den viskar: "Ebba! Ebba! Ebba!". Vad är detta? Vad handlar det om? Finns det någon slags urmänsklig drift som tvingar oss att antingen ställa oss för eller emot så fort det börjar hetta till och sker ett åsiktsutbyte? Trots att jag alltså är fullständigt medveten om att jag helt och hållet borde ställa mig utanför och bara objektivt granska och insuga debattens alla röster, finns där ändå en inre, okontrollerbar instinkt som vill någonting annat, som eggar mig till att ställa mig bakom den enes eller andres åsikter. Det kan finnas stor anledning att närmare fundera kring detta underliga fenomen. Inte minst med tanke på demokratins utveckling.

"Den som tiger samtycker inte, han söker efter ett större nej än det som finns i språket."

- Meteorer (1999)

Den senaste tiden har det slagit mig att allt fler väljer att publicera sina texter anonymt eller under ett annat namn än sitt faktiska. Detta är ett vanligt förekommande fenomen bland annat inom bloggskrivandet, och samtidigt väljer fler och fler etablerade författare att publicera sina texter under ett pseudonym. Detta är förvisso inte någonting unikt för vår tid, utan det har i princip alltid funnits författare som av olika orsaker tvingats hemligstämpla sina verk. Oftast har det varit av politiska eller religiösa skäl, men det har även funnits de som helt enkelt tyckt att det de skrivit inte håller måttet, och därför, ja, man kan kalla det av pinsamhetsskäl, valt att inte publicera texterna under sitt egentliga namn.

Under den gustavianska tiden, och före den, lämnades en stor del av de dikter som publicerades i tidskrifter och antologier osignerade. Nu, i vår postromantiska samtid, är tvärtom detta en aningen svår tanke att förlika sig med. Vi lägger nu oerhört stor vikt vid att kunna knyta det skriva ordet till en individ (ett författarskap om man så vill) för att i texten kunna avläsa ett temperament, en intention, för att kunna söka i orden efter en skapande, subjektiv stämma. Men gustavianerna räknade tydligen inte tanken på upphovsmannen som någon nödvändig eller väsentlig del av textupplevelsen. Ett jag framträder förvisso i deras texter, men i detta jag skulle läsaren ha frihet att se vem som helst.

Jag tycker mig nu, framförallt bland alla dessa "cyberskribenter", ana en liknande tendens att vilja avsubjektivera det skrivna ordet. Den allra vanligaste metoden att dölja sin identitet i internetrymden är att skriva under ett så kallat "cyberjag". Verklighetens Bert Andersson kan då, inom den tid det tar att klicka några gånger på sin mus, snabbt transformeras till "Mr. B", "Berra 52", "Madman Bert", eller rent av till en av sina favoritsuperhjältar, "Bertman", för att sedan lika snabbt återgå till sin vardagliga identitet. Det är ett synnerligen märkligt fenomen, och jag kan inte, hur mycket psykoanalytiker jag än försöker vara, lista ut vad allt detta beror på och tjänar till. Kanske handlar det helt enkelt bara om en rädsla hos skribenterna att avslöja vem som döljer sig bakom det skrivna. Kanske handlar det om självförtroende, eller om att det finns någon sorts upplyftande, känslobaserad dimension i att för en gångs skull slippa vara sig själv och istället få vara den man verkligen vill. Det anmärkningsvärda i detta, och i viss mån även skrämmande, är, tror jag, att många förmodligen är mer sig sjäva i sin så kallade nätidentitet än i sin reella (det kan definitivt diskuteras hur pass legitimt det är att använda sig av ett så frekvent utnött uttryck som att "vara sig själv". För hur är man egentligen sig sjäv? Vad innefattar det att vara sig själv? jag är inte säker, och jag tror inte någon annan är det heller). Viktigt att påpeka är dock att jag nu självfallet inte endast talar om bloggskrivandet, utan samma sak gäller även för allehanda diskussionsforum, gästböcker, e-post, chat, m.m. Och självklart är det inte så att alla som är ute och surfar på nätet sysslar med dessa hemlighetsmakerier. Jag säger inte heller att det är något fel i att ibland vilja vara någon annan. Framförallt inte när den gode Bert på femtiotvå vårar, mitt i sitt porrsurfandes euforiska hetta, väljer att kalla sig för "Bertman" istället för "Bert Andersson, Nacka"- då förstår jag helt plötsligt vad detta namnbyte syftar till. Men frågan som uppstår ur dessa iakttagelser kan likväl inte förnekas: Vad för en besynnerlig intention ligger bakom alla dessa sagoidentiteter och fantasinamn som dagligen möter oss på våra dataskärmar? Varför denna ängslan? Ja, jag vet som sagt inte. Hursomhelst är det ju knappast så att dagens "bloggare" skriver under samma regeltvång och höglitterära stilideal som de gustavianska diktarna gjorde, och kanske är detta trots allt den huvudsakliga orsaken till varför så många tvingas gömma sig bakom sina ord.

De flesta har nog vid det här laget uppmärksammat att också Mellanrummets språkrör kan räknas in bland en av dessa märkliga figurer som ingenting heter. Men till skillnad från "Bertman" föredrar jag att vara anonym, helt och hållet, namnlös. Dock ligger det förhoppningsvis en helt annan orsak till grund för detta än det gör för Bert.

Ja, då bär det av mot nya infall och idéer. Efter att ha sett en synnerligen förkastlig dokumentär om feminism på, ja nu minns jag inte om det var på Svt eller Tv4, så tycktes mig Dylans All I Really Want To Do vara den ultimata repliken på stora delar av dagens allt mer växande kvinnorörelse. Döm själva:

Allt som överhuvudtaget kan vara värt att ta på, bör också kunna tas med en klackspark. Jag undrar om alla så kallade feminister där ute verkligen vet vad det är de förespråkar. Vi är ju alla i någon bemärkelse feminister, att påstå något annat skulle vara felaktigt. Men samtidigt är feminismen på intet vis någon avgränsad samhällsteoretisk verksamhet, och låter sig inte heller definieras särskilt lättvindigt. Feminism är i grunden en mycket klok och sund rörelse, och dess argumentation måste på många punkter ses som välfunnen och av stor vikt för vår samhällsutveckling. Men tyvärr har den, i anslutning till att den mer och mer förflyttats från skolbänken ut till folket på ICA och Konsum, undan för undan felbedömts och förpestats av en ändlös enfald och okunskap, och därmed fått en helt annan innebörd, ett helt annat tonfall, än sin skolade motsvarighet. Feminism har blivit pubertal kvasifeminism, och i och med sin folklighet, populistisk pseudovetenskap. Visserligen är feminismen givetvis forfarande någorlunda tillgänglig i sin mer stringenta tappning, sådan den formuleras av våra intellektuella. Men som folkrörelse är den tyvärr helt gagnlös och bidrar endast till att ytterliggare förstärka den föregivna polariteten man/kvinna. Här kommer emellertid min poäng: Det räcker inte att utropa sig till feminist bara därför att man anser att kvinnor lever i en patriarkal värld där de ständigt är utsatta för ett mansdominerande förtryck. Det finns - och detta är jag inte övertygad om att alla verkligen förstått - både bra och dålig feminism; bildad och obildad, innehållsrik och innehållslös, skärpt och trivial (en princip som mer eller mindre kan ses som giltig för alla typer av åsiktsriktningar). Mitt glödheta tips till alla där ute som tuktar efter att ha en åsikt av något slag är därför följande: Läs på lite först innan ni yttrar er!

När jag skrev att Mellanrummet inte var mitt rum utan ditt och alla andras, menade jag inte att min subjektiva roll som Mellanrummets språkrör på något sätt skulle vara obeständig eller svävande. Det förhåller sig snarare så att Mellanrummet trots allt är mitt rum, visserligen en produkt av dig och alla andra, men likväl mitt rum. Jag är Mellanrummets enväldige härskare, men jag är inte jag, jag är Mellanrummet. Mellanrummet är ett blandningskärl, en förvandlingens håla. Jag äter andras ord och spottar ut dem som mina egna, uppblandade med min egen subjektiva röst. Mellanrummet är ett andrum, en plats att hämta andan i. Detta rum är av allas intresse, inte mist riktar det sig till Konsumlejonen på pokersajterna. Varför figurerar då Mellanrummet i det lägsta litterära mediet på marknaden? Jo, därför att Mellanrummet är det låga, dess uppgift är att göra det låga högre, och sedan avfärda det som just lågt. Här kommer allt som inte får plats i det stora projektet att läggas ut, allt som inte passar in i den historia vi alla tagit del av. Det stora projektet är underkastat regelverket. Mellanrummet är ett forum för det idéslagg som förpassats åt sidan. Kanske är Mellanrummet i själva verket helt obefintligt, en illusionens slöja. Kanske är det det mest reella och rationella av rum, till sin natur större och mer omfattande än det stora projektet. Mest troligt är det en del av det stora projektet, ett utspottat nikotintuggummi på trottoarkanten. Ja, vad vet man egentligen? Vad vet du?

Detta är en plats som börjar där allt annat slutar. Här ges utrymme åt det som annars lämnats i marginalen. Vikten ligger snarare vid skiljetecken och mellanrum än vid bokstäver och ord. Förutsättningen för Mellanrummets existens är att allt är obeständigt, sönderfallande, något annat. Mottot för denna plats är att det inte finns något motto. Lika lite som jag är jag eller du är du, är detta rum i själva verket detta rum. Mellanrummet är inte mitt rum, utan ditt och alla andras. Mellanrummet finns redan där ute, överallt och ingenstans, krälandes någonstans under ytan; i kloakerna, bakom televisionsapparaterna, under bokstäverna, bakom fönstren och speglarna. Överallt och ingenstans. Mellanrummet är, vågar jag påstå, kunskapens källa, och min första uppgift här som Mellanrummets prominenta språkrör är därför att ödmjukt utropa Mellanrummets första brännande slagord, tillika teoretiska utgångspunkt: DET FINNS INGA JÄVLA IDEAL! DET FINNS INGEN JÄVLA SKÖNHET!