Mellanrummet

Den senaste tiden har det slagit mig att allt fler väljer att publicera sina texter anonymt eller under ett annat namn än sitt faktiska. Detta är ett vanligt förekommande fenomen bland annat inom bloggskrivandet, och samtidigt väljer fler och fler etablerade författare att publicera sina texter under ett pseudonym. Detta är förvisso inte någonting unikt för vår tid, utan det har i princip alltid funnits författare som av olika orsaker tvingats hemligstämpla sina verk. Oftast har det varit av politiska eller religiösa skäl, men det har även funnits de som helt enkelt tyckt att det de skrivit inte håller måttet, och därför, ja, man kan kalla det av pinsamhetsskäl, valt att inte publicera texterna under sitt egentliga namn.

Under den gustavianska tiden, och före den, lämnades en stor del av de dikter som publicerades i tidskrifter och antologier osignerade. Nu, i vår postromantiska samtid, är tvärtom detta en aningen svår tanke att förlika sig med. Vi lägger nu oerhört stor vikt vid att kunna knyta det skriva ordet till en individ (ett författarskap om man så vill) för att i texten kunna avläsa ett temperament, en intention, för att kunna söka i orden efter en skapande, subjektiv stämma. Men gustavianerna räknade tydligen inte tanken på upphovsmannen som någon nödvändig eller väsentlig del av textupplevelsen. Ett jag framträder förvisso i deras texter, men i detta jag skulle läsaren ha frihet att se vem som helst.

Jag tycker mig nu, framförallt bland alla dessa "cyberskribenter", ana en liknande tendens att vilja avsubjektivera det skrivna ordet. Den allra vanligaste metoden att dölja sin identitet i internetrymden är att skriva under ett så kallat "cyberjag". Verklighetens Bert Andersson kan då, inom den tid det tar att klicka några gånger på sin mus, snabbt transformeras till "Mr. B", "Berra 52", "Madman Bert", eller rent av till en av sina favoritsuperhjältar, "Bertman", för att sedan lika snabbt återgå till sin vardagliga identitet. Det är ett synnerligen märkligt fenomen, och jag kan inte, hur mycket psykoanalytiker jag än försöker vara, lista ut vad allt detta beror på och tjänar till. Kanske handlar det helt enkelt bara om en rädsla hos skribenterna att avslöja vem som döljer sig bakom det skrivna. Kanske handlar det om självförtroende, eller om att det finns någon sorts upplyftande, känslobaserad dimension i att för en gångs skull slippa vara sig själv och istället få vara den man verkligen vill. Det anmärkningsvärda i detta, och i viss mån även skrämmande, är, tror jag, att många förmodligen är mer sig sjäva i sin så kallade nätidentitet än i sin reella (det kan definitivt diskuteras hur pass legitimt det är att använda sig av ett så frekvent utnött uttryck som att "vara sig själv". För hur är man egentligen sig sjäv? Vad innefattar det att vara sig själv? jag är inte säker, och jag tror inte någon annan är det heller). Viktigt att påpeka är dock att jag nu självfallet inte endast talar om bloggskrivandet, utan samma sak gäller även för allehanda diskussionsforum, gästböcker, e-post, chat, m.m. Och självklart är det inte så att alla som är ute och surfar på nätet sysslar med dessa hemlighetsmakerier. Jag säger inte heller att det är något fel i att ibland vilja vara någon annan. Framförallt inte när den gode Bert på femtiotvå vårar, mitt i sitt porrsurfandes euforiska hetta, väljer att kalla sig för "Bertman" istället för "Bert Andersson, Nacka"- då förstår jag helt plötsligt vad detta namnbyte syftar till. Men frågan som uppstår ur dessa iakttagelser kan likväl inte förnekas: Vad för en besynnerlig intention ligger bakom alla dessa sagoidentiteter och fantasinamn som dagligen möter oss på våra dataskärmar? Varför denna ängslan? Ja, jag vet som sagt inte. Hursomhelst är det ju knappast så att dagens "bloggare" skriver under samma regeltvång och höglitterära stilideal som de gustavianska diktarna gjorde, och kanske är detta trots allt den huvudsakliga orsaken till varför så många tvingas gömma sig bakom sina ord.

De flesta har nog vid det här laget uppmärksammat att också Mellanrummets språkrör kan räknas in bland en av dessa märkliga figurer som ingenting heter. Men till skillnad från "Bertman" föredrar jag att vara anonym, helt och hållet, namnlös. Dock ligger det förhoppningsvis en helt annan orsak till grund för detta än det gör för Bert.